En kärlekshistoria

Jag sitter här och funderar, filosoferar och summerar. Snöflingorna virvlar i luften utanför fönstret och jag önskar nästan att dom snart skulle ge upp. Snö är absolut bättre än slask, men nånstanns inom mig har det börjat krypa, jag vill att våren ska komma snart. Våren är kärleken. Det som spritter i kroppen och får kroppen att bli ganska tung, som bosätter sig i vårat huvud och vägrar ge sig av. Kärleken som också är synonymt med svek och sårande, men det glömmer man ju just då. Våren känns mer som en fin fika i en fin park någonstanns i Norrköping, två som kanske precis har träffats eller två som har hängt ihop länge, två själsfränder. Vinter känns mer som en puss eller ett hångel på Hugo. Båda vet att varken det ena eller det andra kommer leda någon vart och att jag kommer gå hem så fort som möjligt på morgonen. Vi kommer ge varandra den där natten, men sen blir det inget mer. Hejdå, vi hörs... Såklart är det säker likadant på våren, sommar och hösten, kanske ändå mest på sommaren när det är varmt, men just vintern, det känns inte som den ger nått upphov till kärlek. Vart ska kärleken få plats i all snö, alla kläder? Alla jobbiga tankar? Skål för kärleken och för att en stenhård tös har mjuknat lite, kärleken suger musten ur en ibland, men den kan också vara bra fin ha?

Så nu till min kärlekshistoria. En söndag, dagen innan skolan ska börja, skulle mitt hela engaemang gå till skolarbeten och måsten, men för första gången på länge vill jag skriva. Skriva om vad jag vill och kanske helst skriva med min oläsliga text på papper, så ingen kan fundera över vad jag skrivit och vad jag egentligen menar... Men nu ska jag skriva en kärlekshistoria, för när något är påväg att försvinna, kommer man ihåg dess första skepnad, så innerligt.

Hon hade aldrig stött på kärleken. Hon önskade på kvällarna att hon någon gång skulle träffa någon och hon hoppades att det fanns någon där ute som kanske kunde visa henne vad kärlek var. Utåt sett låtsades hon som om kärlek var överskattat och hon var ganska rädd för den där kärleken ändå, det var lite läskigt att komma nära någon så, tänkte hon. Hon som knappt kunde krama sina kompisar utan att få panik, skulle hon kunna krama en kille? Men så började han snurra runt i hennes tankar. Han, han, han. Han gick i samma klass, men det var omöjligt. Det fanns inte på kartan. Han skulle aldrig se henne, även om hon nästan alltid hade honom på promenad i hennes tankar. Så hon gav upp, men hon kunde liksom inte få bort honom ur tankarna. Omöjligt! Hennes kompisar testade lyckan på fester. Hon vågade inte.

Två år senare gav hon upp, den här gången på riktigt. Det var ingen idé... fortsättning följer...