fredag 30 december 2011

Hoppel

Måttligt till rågade. Snart åker vi på galej och fest. Går så bra så.

Går så bra så

Blir jävvla sur på mig själv att jag har suttit och stavat osunt på inlägget innan. Jag har inte bara en, utan upprepade gånger valt att skriva: ingetting. Nu när jag ser det mår jag lite illa. Det vore en sak om jag i den hetska hasten hade råkat skriva typ cvar istället för var. Nu var det ett väldigt dåligt exempel, men förstå poängen. Jag har alltså råkat komma emot någon annan tangent när jag sladdat över tangentbordet, och därför har ett ord blivit felstavat, eller slarvstavat snarare kanske, även om det inte är ett ord. Nu är det inte det jag har gjort. Jag har systematiskt suttit och skrivet ingetting, och inte reflekterat över att det inte riktigt stämmer. Framför allt gör det att min text upplevs som mindre trovärdig, tror jag.

Nog om det. Nu ska jag nämligen publicera ett alster som jag skrev någon gång för länge sedan, men som jag faktiskt fortfarande kommer ihåg.

När vi föddes var vi ingenting
Vi var tvungna att dö på natten
för att kunna återuppstå någon
gång mellan skymning och gryning
När vi föddes var vi ingenting
Om du skulle sagt till mig att vi
skulle dö unga, skulle jag inte ha
förstått någonting av vad du sa
Nu verkar vi inte kunna välja
När vi föddes var vi ingenting

Nonsens

söndag 4 december 2011

Har man tomma händer, har man ingetting

Det är så fruktansvärt jobbigt att när jag väl sitter framför datorn, så kommer inte något naturligt. Som att någon bakbinder mina händer, paralyserar mitt sinne, liksom tjuvar min tankeverksamhet. Allting jag skriver blir fult, dåligt, måste suddas ut. Annars kan jag gå och tänka på saker jag borde skriva, men allting stannar vid tankar. Det finns så mycket jag skulle vilja uttrycka i skrift, men jag kan ju inte det längre.

En sån fruktansvärd tomhet. Man kollar på sig själv i spegeln och kan liksom se igenom. Det är helt svart. Det räcker med att jag kollar på min arm eller hand. Jag kan inte ens fantisera om att därinne finns artärer som pumpar runt mitt blod. Det finns ingen muskelmassa, inga ben, ingetting. Det är bara svart. Svart och ogreppbart. Svart luft som cirkulerar under mitt skinn. Som om man bara vore ett skal, till låns för den svarta luften.